När allt du levt för räknats ut som ett skämt.
The Bronze Horseman
The proper place to hang her coat.
You walked away and left a bleeding part of me.
"Du gillar att se det fina i människor. Och du är en obotlig romantiker, som tror det finns någon för alla."
Ibland ser du mig.
Första gången han fick stryk av en främling.
Wishing I had a photograph of you
Förlåt mitt hjärta.
I will never call you mine
Hade ni roligt?
Jag fick inte ens en ursäkt. "Förlåt för att jag glömde bort dig." Nä, det är nog inte heller så modernt. Det där med ursäkter. Och det är klart att det är skillnad på kärlek och kärlek. Det borde jag veta, som stått vid din sida genom tre virvlande kärleksstormar. There's nothing I want more, than to die here on your floor. Jag vet inte om du hade märkt mig ens då. Kanske är jag svartsjuk? Därför att du får vara lycklig? Därför att du tittar på lägenheter med honom, men meddelade mig att jag inte var välkommen att bo hos dig längre. Två veckor innan vi skulle flytta. Eller är jag bara långsint? Därför att du lämnar mig som en skalbagge på rygg. Vänta tills det börjar regna. Kommer du ångra dig då?
Jag tror inte du vet vad du gör.
Idag är en pyjamasdag.
Domen i dina ögon.
Aj. Nej, du har nog ingen aning om vem jag är. Trots de tre rosor jag fick. En för Jag. En för Älskar. En för Dig. Jag låtsas vara gammal och vis, och mumlar bittert för mig själv att livet aldrig blir som man tänkt. För en vecka sen skickade jag kärleksbrev, medan Alexanders ord om att kärlek är att bli älskad - tillbaka ringde i öronen. Nu tror jag din kärlek bara var något du sa för att jag grät den kvällen.
Eller överreagerar jag - igen?
161110
i din blick
som jag vill kyssa bort
Höra ditt leende
som det brukade låta
Dina andetag
när vi sprang barfota i snön
Bredvid anstalten
som liknade vilket hem som helst
lovade jag stjärnorna att aldrig låta ditt leende
få en annan ton
Nu står jag handfallen
när jag ser dina ljudlösa skrik
som blodet genom sprickor i din hud
Jag älskar dig
Jag älskar dig
Jag älskar dig
som Romeo älskar Julia.
Som Julia älskar Romeo.
Ta hand om henne.
Idag vandrade vi genom staden, på jakt efter en mössa. Jag fick veta att det haglar i min stad. Här skiner solen över en perfekt höstdag. Min vän försvann på stationen och jag besökte kiosken för att sen långsamt vandra genom löven med mössan nerdragen över öronen med kaffe i ena handen och en cigarett i den andra. Jag är bra på att göra saker som jag egentligen inte gör. För egentligen röker jag inte. Bara lite. För att jag gillar lukten som fastnar i kläderna och håret. Det luktar som min kärlek, 60 mil bort.
Sånt lär man sig när man flyttar. Avstånd tar död på förhållanden, men känslan lever ändå kvar.
Jag visste inte att jag sparat detta, trots att jag var missnöjd.
När jag tänker tillbaka var det en väldigt fin dag ändå. Fina dagar behövs nu.
Lögnaren
So I write you another poem
To let you know how you always
were the only one
To let you know you still are
Because fighting the people I love
has always been my cup of tea
So I say I'm sick and tired
of all your damned lies
But the only liar in here would be me
On a train to paradise
I feel so foolish and naïve
Could it be you and me once again?
So I think of all the things I've told you
and as the sun set to rise I twist and turn
Cursing you
Telling you that you don't care about me
I've always been such a melodramatic fool
So I say I'm sick and tired
of all your damned lies
But the only liar in here would be me
and you have always been my friend
Sometimes I wonder how you still stand me
So I wonder if you're a fox or a cat
or maybe a mixture of both?
All I know is that this summer will last forever
And with a couple of bucks and half a bottle of rum
we'll be watching the moon yet again
Standing on the rooftops of Berlin
Uppbrott
lämnade jag Malmö
och flyttade 50 mil norrut
Till 29 kvadrat i Enstaberga
I stereon snurrade Vatten under broarna
och tåget dundrade förbi utanför
På västra station tog jag mitt liv
och kastade det långt långt bort
För att glömma och börja om
på nytt
18 år av vånda
med förhoppning om att livet ska ändras
per automatik
Som i ett gudaspel
där allting redan är bestämt
Genom väggarna hör jag röster
men de tilltalar inte mig
Ersatt;
Ett bortglömt farväl
Och en övergiven hållplats
Jag som alltid tjatar
om hur ersättbar jag är
Åter är jag ensam
Som du lovade aldrig mer
Det är lätt att lova
Innan man faller
Det fanns en tid
Då jag kände mig bra
Du och jag och han
Och en flaska rom
På en gata i Berlin
Var jag kung över allt
Vi höll hand
Och sprang år varsitt håll
Ibland kommer löftena
Per automatik
Jag vägrar längre tro
Men sviker mig själv
Ni är försvunna nu
Och jag står kvar
Romen är sedan länge slut
Men jag tror minnena stannar.
Sommardäck på isig väg
En full buss i mörkret
Och sommardäck på en isig väg
Med dofter från en tidig avgång
Jag aldrig hann med
Om jag krockar i natt
Om jag inte kommer nån vart
If I don't make it
Om jag aldrig kommer hem
Står allt skriver på baksidan av en bok
Minnen av en bortglömd tid
Då det bara fanns dom och vi
Mitt syre i mörkret
Och alla passerar förbi
Om jag krockar i natt
Om jag inte kommer nån vart
Just remember this...
Is i skorna
Obarmhärtigt stål
En rutig jacka
Och i mörkret åker jag hem
Om jag krockar i natt
Om jag inte kommer nån vart
Följ inte efter
Mitt syre i mörkret
Och en bok köpt i second hand
I'm going slightly mad
Därför gillar jag inte måndagar. Inte tisdagar heller, för den delen, eller torsdagar. Jag vill inte höra vad folk hittar på, när jag endast sitter hemma och tittar ut. Är jag så motbjudande att det inte går att umgås med mig? Är jag enbart en status-vän, för att mina vänner ska kunna bevisa att dom har många vänner? Jag borde sluta, ta ett steg tillbaka och vägra den här charaden, men det är svårt. För ibland, ibland, får jag en liten stund i rampljuset, det är någon som ser mig och frågar "vad gjorde du i helgen då?" Jag kommer aldrig med något intressant svar, men jag har åtminstone fått frågan. Och den frågan livnär jag mig på, jag babblar på om allt möjligt som om jag suttit knäpptyst hela helgen. Vilket jag i princip också har, min familj pratar jag inte mycket med.
Vad lever man för, egentligen? För att fylla en kvot? För att bidra till den globala uppvärmningen? Nej, jag ser ingen som helst mening med mitt liv, det spelar ingen roll alls. Om jag dog skulle ingen märka något, förrän dom upptäcker att det inte sitter någon som pratar så att hon inte får luft vid deras bord. Då hade det skickats ett sms till min mobil: "var är du?" Jag hade inte kunnat svara på det, och då hade det problemet varit ur världen. Problemet jag. Senare hade dom kanske fått veta, och då hade dom varit ledsna för att man ska vara ledsen när ens kompis försvinner. Men inte för att dom hade brytt sig, det hade bara blivit tystare vid bordet och dom hade kunnat ägna sig åt samtalsämnen som är så mycket viktigare för dom, än dom som jag kommer med.
Have you ever seen the rain?
Den här bloggen blev inte så aktiv. Men nu känner jag att jag måste skriva av mig, och det tänker jag också göra.
Jag tänker fortfarande på dig, jag trodde jag sprang in i dig idag. Två gånger. Jag vet inte om någon av dom personerna var du, men jag önskade det nästan. För idag var jag vacker. Eller åtminstone såg jag bättre ut än jag brukar. Jag var glad, för första gången på länge, jag hade till och med orkat sminka mig. Och jag hade skor med klack. Minns du dom? Jag köpte dom när det fortfarande var vi. Dom gjorde mig lycklig, och du sa att dom var fina.
Jag blev fotograferad idag. Det var några som höll på med en hemsida, där dom fotar människor ute på stan och lägger upp bilderna. För att människorna ska bli glada, tror jag. Jag förstod inte. Men jag gick åtminstone in på sidan och tittade på dom människor som fanns där. Inte gjorde det mig glad, jag sjönk istället ner i mitt hål och kände hur allt det svåra kom krypande. På bilderna ser människorna så glada ut, några poserar med sina vänner. Jag poserade inte med någon vän. Mina vänner vill inte umgås med mig, tror jag. Det är alltid jag som tvingar mig på dom, insisterar på att dom ska umgås med mig. En gång blev jag trött på att känna mig betydelselös, så jag slutade prata med dom. Jag gick ensam en hel dag, undvek dom så gott jag kunde. Då blev dom upprörda, för så fick jag inte göra. Det var bättre att jag satt vid deras bord, gick med dom. Inte för att jag spelade någon roll, utan för att vi skulle föreställa vänner. Dom sa det självklart inte rakt ut, men jag förstod att det var så.
Fotograferingen var till för att göra människor lyckliga, var det inte så jag sa? Människorna skulle känna sig fina, uppskattade. Jag kände mig inte fin. Jag fick veta av min syster att det borde vara en självförtroende-kick. Jag fick bara sämre självförtroende. För det finns för många bilder, och nu finns det en till. Jag vill inte ha fler bilder på mig själv, jag vill krossa alla speglar jag syns i. Jag är ingen vacker människa, jag förtjänar inte att hamna på en hemsida med lyckliga människor. Vad har jag att vara lycklig över?
Vem är jag att inbilla mig att jag är vacker?
Vilken färg har själen, älskling?
Jag funderar ibland på om jag skulle be dig om ursäkt. Säga förlåt för att jag var så otrevlig. Men till vilken nytta? Du hade inte brytt dig, väl? Du hade väl bara skrattat åt att jag inte kommit över dig, för det har man inte om man fortfarande tänker på personen. Sa du. Det är väl självklart att man visst kan ha kommit över det, men tänker på det ändå. Inte för att jag har gjort det, jag har långt att gå innan jag kan komma över det vi hade, det du hade.
Jag skriker, jag gråter, jag vrider mig i plågor. Dessa två år har mina enda ständiga följeslagare varit självmordstankar och sömnproblem. Utan dig är jag inte hel.
