I'm going slightly mad
Imorgon är det måndag. Jag har inget problem med måndagen som en veckodag, däremot ogillar jag att det är första dagen efter helgen. Jag har långhelger, ingen skola på fredagar, oftast ingen på torsdagar heller då jag endast har en lektion som jag brukar skippa. Nu har jag inte heller lektioner på onsdagar. Så jag går i skolan två dagar, tre om jag har lust. Resten av dagarna sitter jag hemma. När måndagen sen kommer får jag höra om allt roligt mina vänner hittat på. Utan mig. Det är inte så enkelt som att jag bara frågar om jag kan få vara med, eller om någon vill hitta på något med mig. Jag får alltid ett nej till svar. Kanske inte rakt ut, men det blir tvekande "njaa..." och därefter dör det samtalet och ett nytt ämne tas upp, med andra personer.
Därför gillar jag inte måndagar. Inte tisdagar heller, för den delen, eller torsdagar. Jag vill inte höra vad folk hittar på, när jag endast sitter hemma och tittar ut. Är jag så motbjudande att det inte går att umgås med mig? Är jag enbart en status-vän, för att mina vänner ska kunna bevisa att dom har många vänner? Jag borde sluta, ta ett steg tillbaka och vägra den här charaden, men det är svårt. För ibland, ibland, får jag en liten stund i rampljuset, det är någon som ser mig och frågar "vad gjorde du i helgen då?" Jag kommer aldrig med något intressant svar, men jag har åtminstone fått frågan. Och den frågan livnär jag mig på, jag babblar på om allt möjligt som om jag suttit knäpptyst hela helgen. Vilket jag i princip också har, min familj pratar jag inte mycket med.
Vad lever man för, egentligen? För att fylla en kvot? För att bidra till den globala uppvärmningen? Nej, jag ser ingen som helst mening med mitt liv, det spelar ingen roll alls. Om jag dog skulle ingen märka något, förrän dom upptäcker att det inte sitter någon som pratar så att hon inte får luft vid deras bord. Då hade det skickats ett sms till min mobil: "var är du?" Jag hade inte kunnat svara på det, och då hade det problemet varit ur världen. Problemet jag. Senare hade dom kanske fått veta, och då hade dom varit ledsna för att man ska vara ledsen när ens kompis försvinner. Men inte för att dom hade brytt sig, det hade bara blivit tystare vid bordet och dom hade kunnat ägna sig åt samtalsämnen som är så mycket viktigare för dom, än dom som jag kommer med.
Därför gillar jag inte måndagar. Inte tisdagar heller, för den delen, eller torsdagar. Jag vill inte höra vad folk hittar på, när jag endast sitter hemma och tittar ut. Är jag så motbjudande att det inte går att umgås med mig? Är jag enbart en status-vän, för att mina vänner ska kunna bevisa att dom har många vänner? Jag borde sluta, ta ett steg tillbaka och vägra den här charaden, men det är svårt. För ibland, ibland, får jag en liten stund i rampljuset, det är någon som ser mig och frågar "vad gjorde du i helgen då?" Jag kommer aldrig med något intressant svar, men jag har åtminstone fått frågan. Och den frågan livnär jag mig på, jag babblar på om allt möjligt som om jag suttit knäpptyst hela helgen. Vilket jag i princip också har, min familj pratar jag inte mycket med.
Vad lever man för, egentligen? För att fylla en kvot? För att bidra till den globala uppvärmningen? Nej, jag ser ingen som helst mening med mitt liv, det spelar ingen roll alls. Om jag dog skulle ingen märka något, förrän dom upptäcker att det inte sitter någon som pratar så att hon inte får luft vid deras bord. Då hade det skickats ett sms till min mobil: "var är du?" Jag hade inte kunnat svara på det, och då hade det problemet varit ur världen. Problemet jag. Senare hade dom kanske fått veta, och då hade dom varit ledsna för att man ska vara ledsen när ens kompis försvinner. Men inte för att dom hade brytt sig, det hade bara blivit tystare vid bordet och dom hade kunnat ägna sig åt samtalsämnen som är så mycket viktigare för dom, än dom som jag kommer med.
