Stjärnstoft

Jag funderar ibland på vad som skulle hänt om jag träffat dig igen. Jag fick en skymt av dig, jag såg dig från bussen för ett år sen. Då slog mitt hjärta så hårt att jag väntade mig att det skulle fara ut ur bröstet och lägga sig i mittgången. Men vad hade hänt om jag sprungit in i dig? Gått förbi dig? Suttit brevid dig på bion? Vad hade jag gjort? Jag tror jag hade flytt. Som i en film; sprungit iväg, storgråtande. Det var två år sen, men det gör så ont, så ont.
Jag funderar ibland på om jag skulle be dig om ursäkt. Säga förlåt för att jag var så otrevlig. Men till vilken nytta? Du hade inte brytt dig, väl? Du hade väl bara skrattat åt att jag inte kommit över dig, för det har man inte om man fortfarande tänker på personen. Sa du. Det är väl självklart att man visst kan ha kommit över det, men tänker på det ändå. Inte för att jag har gjort det, jag har långt att gå innan jag kan komma över det vi hade, det du hade.

Jag skriker, jag gråter, jag vrider mig i plågor. Dessa två år har mina enda ständiga följeslagare varit självmordstankar och sömnproblem. Utan dig är jag inte hel.