Shakespeare's sister.
Det som stör mig mest är inte att han fortsätter ta kontakt med mig. "Kan du åtminstone säga vad jag gjorde för fel?" Oändliga sms där han lockar och pockar för att få ett svar. Nej. Det som stör är min brist på känslor. Jag känner inget när jag läser hans sms. Inte ens det som tog död på allt. Allt är bara tomt. Tidigare somnade jag varje natt med vetskapen om att vårt möte var ännu en dag mindre avlägset. Morgonen flöt på medan jag önskade att tiden bara skulle rusa iväg så att det snart kunde bli jul. Lovet planerades runt oss. "Vilket är ditt favoritvin?" Han ansträngde sig för att allt skulle bli så fint som möjligt.
Sen drack han upp det. Den gesten lockade mig till att känna åtminstone något. Obetydlig. Inte för att han drack vin. Han drack vårt vin. Det kändes som att vi inte betytt något för honom. Han sa bara att han älskade mig när jag var ledsen. Var det för att slippa mina tårar?
Kanske är det så att varje människa tilldelas ett visst antal tårar vid födseln. Ett visst antal känslor. Kanske har jag gråtit, skrikit, förtvivlat, smärtat för mycket nu? Det kanske inte finns något mer kvar. Bara tomhet. Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt. Jag avskyr känslan av hopplöshet. När jag möts av långa veckor hemma. Jag insåg att jag har en vän där jag bor. En. Som kommer spendera veckorna tillsammans med sin pojkvän.
Med honom hade jag haft fler vänner. Eller åtminstone personer att umgås med. Men ensam är jag ingenting i deras ögon. I någons ögon.
Jag rullar runt i självömkan och känslobrist. Köper små presenter till alla jag kan tänka på. Kan jag inte glädja mig själv kan jag åtminstone glädja andra.
Sen drack han upp det. Den gesten lockade mig till att känna åtminstone något. Obetydlig. Inte för att han drack vin. Han drack vårt vin. Det kändes som att vi inte betytt något för honom. Han sa bara att han älskade mig när jag var ledsen. Var det för att slippa mina tårar?
Kanske är det så att varje människa tilldelas ett visst antal tårar vid födseln. Ett visst antal känslor. Kanske har jag gråtit, skrikit, förtvivlat, smärtat för mycket nu? Det kanske inte finns något mer kvar. Bara tomhet. Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt. Jag avskyr känslan av hopplöshet. När jag möts av långa veckor hemma. Jag insåg att jag har en vän där jag bor. En. Som kommer spendera veckorna tillsammans med sin pojkvän.
Med honom hade jag haft fler vänner. Eller åtminstone personer att umgås med. Men ensam är jag ingenting i deras ögon. I någons ögon.
Jag rullar runt i självömkan och känslobrist. Köper små presenter till alla jag kan tänka på. Kan jag inte glädja mig själv kan jag åtminstone glädja andra.
Swallowed in the sea
And I could write a book
The one they'll say that shook
The world, and then it took
It took it back from me
And I could write it down
Or spread it all around
Get lost and then get found
And you'll come back to me
Not swallowed in the sea
And I could write a song
A hundred miles long
Well, that's where I belong
And you belong with me
The streets you're walking on
A thousand houses long
Well, that's where I belong
And you belong with me
What if there was no light?
"Fine. Jag ger upp. Jag pallar inte det här längre, men du får i alla fall ha det så bra. Vi kanske springer på varann nångång."
Det är svårt att lära gamla hundar sitta.
Någon gång borde jag ju inse att jag inte kan fortsätta såhär. Jag kan inte fortsätta spränga alla broar. Bränna alla skepp. Men idag är jag sjuk. Hög feber, snorig, huvudvärk. Två redovisningar och ett prov på måndag. Nästa prov på tisdag. Slutar skolan på onsdag. Malmö på torsdag.
Sen då?
Sitta hemma, få samma svar på alla förslag: "Kan vi inte göra det nästa gång du kommer hem?"
Utan några broar kvar har jag inget annat val.
Det här gör mer ont än när han sa att vi borde göra slut. För det tog inte slut med det. Men nu tror jag det är slut. Riktigt slut. Och bitter tvingar jag mitt hjärta att sparka ut honom. Medan jag tänker att han kan dra åt helvete.
Ikväll kan alla dra åt helvete!
Det här gör mer ont än när han sa att vi borde göra slut. För det tog inte slut med det. Men nu tror jag det är slut. Riktigt slut. Och bitter tvingar jag mitt hjärta att sparka ut honom. Medan jag tänker att han kan dra åt helvete.
Ikväll kan alla dra åt helvete!
Det är svårt att lära gamla hundar sitta.
Och jag vill bara fly härifrån. Hänsynslöst kapa alla band. Springa för livet.
I mörkret
Jag går ut med ljusblå naglar och inser att livet är en näsduk.
The Bronze Horseman
"Open your mouth," she whispered, leaning into his face. "I'll breathe for you."
The Bronze Horseman
"Some words were like that. Whole lives attached to them. Ghosts and lives and ecstacy and sorrow. The simplest words, and suddenly she couldn't continue to speak."
När allt du levt för räknats ut som ett skämt.
Igår såg vi Den nya människan. Och i torsdags for hon till Berlin utan ett ord. Han frågade mig varför jag hänger kvar. Varför jag inte möter henne så som hon möter mig. Men om hon inte har mig, vem lyfter henne då? Hon behöver mig, även om jag enbart existerar i de stunderna.
De är värda allt.
Hon är värd allt.
The Bronze Horseman
"She made love to him with the abandon of the skylark's last flight south when the bird knows he is going to either make it to the warmth or die."
The proper place to hang her coat.
"Utan ett Du finns inte ett Jag."
Vi pratade filosofi i skolan. Sen gick vi hem. Vi skulle sova en stund, vände fåtöljerna mot varandra och letade upp filtar. Jag låg i soffan och tittade upp i taket. Han låg under en filt i fåtöljerna.
"Vad tror du meningen med livet är?"
"Kärlek."
"Vadå?"
"Ja. Jag tror att kärlek är meningen med livet."
"Så du tror inte på familj, karriär, pengar...?"
"Nej, det är kärleken vi lever för. Jag tror det finns någon för alla, det gäller bara att hitta den personen."
"Som i en den enda kärleken?"
"Nä... Man kan bli kär många gånger. Jag har lätt för att bli jättekär. Men att bli sådär kär-kär, så att omvärlden försvinner. Det tror jag är meningen med livet. Mitt liv."
Det är vackert att se gamla par. Mormor och morfar har varit gifta i över 50 år. Att se hur gamla människor fortfarande är unga i varandras ögon.
You walked away and left a bleeding part of me.
Hur många gånger kan ett hjärta brista innan allt hopp är ute?
Och hur många gånger kan man ge bort det innan det tar slut?
Hålet täcks av silvertejp. Ändå fortsätter jag gräva.
Kommer det räcka till alla?
"Du gillar att se det fina i människor. Och du är en obotlig romantiker, som tror det finns någon för alla."
Ibland ser du mig.
"Du gillar att se det fina i människor. Och du är en obotlig romantiker, som tror det finns någon för alla."
Ibland ser du mig.
