Stjärnstoft

Det är snart två år sedan som jag var stjärnstoft. Du sa aldrig stjärnstoff, fastän jag påpekade det varje gång att det nog hette så. Nej, jag var stjärnstoft. Det sa du till mig sent en kväll. Det var mörkt ute och vi satt i min säng, tittade ut genom fönstret och det enda ljus vi hade var min hjärtformade lampa. Då tittade du på mig, log ditt speciella leende och sa Du är stjärnstoft. Jag log, lite blygt sådär som flickor gör, och sa att jag var människa. Då drog du upp en lång analys om att jag faktiskt från början varit stjärnstoft. Romantik-dödare, men ack vad fint det var.