Stjärnstoft

Det som stör mig mest är inte att han fortsätter ta kontakt med mig. "Kan du åtminstone säga vad jag gjorde för fel?" Oändliga sms där han lockar och pockar för att få ett svar. Nej. Det som stör är min brist på känslor. Jag känner inget när jag läser hans sms. Inte ens det som tog död på allt. Allt är bara tomt. Tidigare somnade jag varje natt med vetskapen om att vårt möte var ännu en dag mindre avlägset. Morgonen flöt på medan jag önskade att tiden bara skulle rusa iväg så att det snart kunde bli jul. Lovet planerades runt oss. "Vilket är ditt favoritvin?" Han ansträngde sig för att allt skulle bli så fint som möjligt.
Sen drack han upp det. Den gesten lockade mig till att känna åtminstone något. Obetydlig. Inte för att han drack vin. Han drack vårt vin. Det kändes som att vi inte betytt något för honom. Han sa bara att han älskade mig när jag var ledsen. Var det för att slippa mina tårar?

Kanske är det så att varje människa tilldelas ett visst antal tårar vid födseln. Ett visst antal känslor. Kanske har jag gråtit, skrikit, förtvivlat, smärtat för mycket nu? Det kanske inte finns något mer kvar. Bara tomhet. Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt. Jag avskyr känslan av hopplöshet. När jag möts av långa veckor hemma. Jag insåg att jag har en vän där jag bor. En. Som kommer spendera veckorna tillsammans med sin pojkvän.
Med honom hade jag haft fler vänner. Eller åtminstone personer att umgås med. Men ensam är jag ingenting i deras ögon. I någons ögon.

Jag rullar runt i självömkan och känslobrist. Köper små presenter till alla jag kan tänka på. Kan jag inte glädja mig själv kan jag åtminstone glädja andra.