Bilder från min hemstad jagar mig i sömnen.
Relationer baseras på någon form av "ge och ta"-princip, men det känns som att jag ger för mycket. Vår relation har blivit som sån, att jag bara ger. Och ger. Och ger. Och hon tar. Det stämmer nog som min mamma sa. "När dom två flyttar ihop kommer du aldrig träffa henne igen." Vi sköt bara upp vårt avsked ytterligare ett år.
Jag kommer på mig själv med att inleda varje relation med att tänka över hur länge den kommer att vara. Kanske tar jag för seriöst på det hela. Det vore lättare att låta varje relation förbli ytlig, att inte engagera mig. Och att inte bry mig om ifall den tar slut. Livet kanske vore lättare då.
Inte vackrare, men lättare.
Jag har en annan nu. Jag vågar inte berätta det för honom. Jag står inte ut med att veta att han är ledsen.
"Jag tror jag börjar bli kär i dig... är du kär i mig?"
"Ja..."
Jag tror ingen ljuger så mycket som jag. Eller. Klart att det finns dom som ljuger mer än mig. Det har bara blivit så fel. Det är inte han som ska hålla om mig om nätterna. Det är inte han som ska gå vid min sida. Det är inte honom jag ska krypa ihop intill. Han är fel.
Men han verkar seriös med mig. Med oss. Samtidigt som jag inte tror han är en så seriös person. Jag kan inte se oss tillsammans. Men jag tror jag kan bita ihop de få månader jag har kvar här. Jag som lovade mig själv att inte fortsätta med tillfälliga relationer. Att för en gångs skull ha något seriöst. Något som varar längre än ett par månader.
Jag vill inte tvingas lära mig älska någon. Jag vill att det ska kännas rätt från början.
Jag vill se honom i ögonvrån, sittande bakom mig på en brygga i soluppgången och låtsas upptagen av sin mobil, när jag vet att han bara har ögon för mig. Trots att hon nyss kommit upp ur vattnet och glittrande står bredvid mig.
Jag vill sitta i hans knä på en stökig pub och veta att även om jag i mina ögon vore så lätt att byta ut mot vem som helst av kvinnorna som passerar oss så skulle han aldrig ens komma på tanken. Jag vill att han ska göra narr av min svartsjuka, skratta åt att jag tror mig vara utbytbar. Jag vill tillbaka till våra nätter.
Jag kommer på mig själv med att inleda varje relation med att tänka över hur länge den kommer att vara. Kanske tar jag för seriöst på det hela. Det vore lättare att låta varje relation förbli ytlig, att inte engagera mig. Och att inte bry mig om ifall den tar slut. Livet kanske vore lättare då.
Inte vackrare, men lättare.
Jag har en annan nu. Jag vågar inte berätta det för honom. Jag står inte ut med att veta att han är ledsen.
"Jag tror jag börjar bli kär i dig... är du kär i mig?"
"Ja..."
Jag tror ingen ljuger så mycket som jag. Eller. Klart att det finns dom som ljuger mer än mig. Det har bara blivit så fel. Det är inte han som ska hålla om mig om nätterna. Det är inte han som ska gå vid min sida. Det är inte honom jag ska krypa ihop intill. Han är fel.
Men han verkar seriös med mig. Med oss. Samtidigt som jag inte tror han är en så seriös person. Jag kan inte se oss tillsammans. Men jag tror jag kan bita ihop de få månader jag har kvar här. Jag som lovade mig själv att inte fortsätta med tillfälliga relationer. Att för en gångs skull ha något seriöst. Något som varar längre än ett par månader.
Jag vill inte tvingas lära mig älska någon. Jag vill att det ska kännas rätt från början.
Jag vill se honom i ögonvrån, sittande bakom mig på en brygga i soluppgången och låtsas upptagen av sin mobil, när jag vet att han bara har ögon för mig. Trots att hon nyss kommit upp ur vattnet och glittrande står bredvid mig.
Jag vill sitta i hans knä på en stökig pub och veta att även om jag i mina ögon vore så lätt att byta ut mot vem som helst av kvinnorna som passerar oss så skulle han aldrig ens komma på tanken. Jag vill att han ska göra narr av min svartsjuka, skratta åt att jag tror mig vara utbytbar. Jag vill tillbaka till våra nätter.
Kommentarer
Trackback
