Stjärnstoft

28-01-10

Det härliga pirret efter sjuprocentig cider kryper i benen när jag fnittrande sätter mig i bilen. Kvällen kommer att bli bra, kvällen kommer att bli helt underbar. Fnittrande pratar jag med min vän i baksätet, och jag lider inte nämnvärt med min far som måste stå ut med oss. Två fnittrande tonåringar, vad gör väl det oss? Uppklädda är vi, fast det är meningen att se naturligt ut. Ingen människa går ut i kjol under den kallaste januarimånad i mannaminne. Vi är så onaturliga det bara går, men vem kan döma oss? Vi ska gå på en billig konsert på en billig bar i ett billigt kvarter och med varsin hundring i väskan ska vi flirta oss till en rörig kväll.

Ett impulsbeslut några timmar tidigare ledde till att vi nu lämnar Volvons värme bakom oss när vi fnittrande som de tonåringar vi är går Parkgatan ner i vår jakt på Debaser, platsen där Daniel Gilbert, denna okända kändis, ikväll ska äntra scen. Genom Broder Daniel och Håkan Hellström har en evig kärlek vuxit fram. Har nån hört nåt om Hurricane? Ikväll ska jag höra Hurricane. Hurricane Gilbert, som Håkan så smärtsamt sjunger i mitt bröst.

Jag har varit nere på gatan, letat efter Hurricane. Vi hittar till Debaser ganska fort, från busshållplatsen där far släppte oss är det bara rakt ner längs Parkgatan. Min fnittrande vän spottar ut sitt tuggummi i en snödriva, efter att ha sagt att vi inte ska se ut som två fjortisar. Jag behåller mitt tuggummi, magkänslan säger mig att jag ändå ser löjlig ut bredvid min strålande vän. Kläderna hon bär är mina, jag kan trösta mig med det. Jag hade kunnat stråla så som hon, om jag inte lånat ut plaggen. Hela kvällen har hon trugat i mig att jag är fin, att jag är helt oemotståndlig, men jag tror henne inte. Inte när vi har passerat väktaren som kritiskt granskat hennes pass och hamnat vid baren. Då känner jag en blick som sveper förbi mig, och min vän fnittrar fram något jag inte kan höra. Ett frågande ord passerar över mina läppar och jag lutar mig närmare för att höra när hon upprepar att hon blir inspanad. Den kritiska glimt som anas i hennes röst skvallrar om att personen inte är så fin som hon hade hoppats. Senare ska jag falla pladask, men det spelar ingen roll - jag står i skuggan av hennes skönhet och är förbisedd. Känslan är jag van vid, det går så när den människa som vet mest om en är så vacker som hon. Hon brukar med allvarsam min förklara för mig att jag också är vacker, men hennes ögon skvallrar om den sanning hennes ord förnekar. Ibland funderar jag över vilket som gör mest ont - att få höra att jag är ful, eller att se sanningen i hennes ögon när hon försöker ljuga mig till självförtroende.

Vi blir så småningom en trio, och efter att ha skaffat oss varsin ny vän i gyllene format placerar vi oss vid ett bord framme vid scenen. Bättre platser kan man inte ha, det är vi övertygade om. Och ju längre tid som går, desto mer övertygade blir vi om att vi gjort rätt. Därifrån vi står så ser allt underbart ut, och det är en nöjd trio som sen schasas tillbaka till baren. Där samlas intrigerna när min vackra vän besvarar fler blickar hon får på sig än vad hennes pojkvän, han som gör vår trio komplett, står ut med. Vacker som hon är förstår hon inte vad som är fel, och hans uppenbara distans lockar fler blickar. Jag står mellan de båda i detta triangeldrama, mellan blickarna som mottas och besvaras, och blickarna som plågat ser åt alla andra håll. Mina blickar försvinner ner i glaset framför mig, och sedan är jag ensam. Så småningom höjer jag blicken, som landar på de två som ersatt mina vänners platser, och jag får ett nervöst leende tillbaka. Mina rosa läppar besvarar det, för entusiastiskt för att någonsin kunna uppfattas som vackert, men i mina onyktra tankar är jag den vackraste på jorden. Näst efter min vackra vän, förstås.

I efterhand ångrar jag alltid dessa leenden, de som snarare blir till en plågad grimas än ett tecken på att jag är glad, men de känns så rätt när de väl tar plats.

Mobilen vibrerar plötsligt när jag virvlar runt i den berusades värld och tror mig vara den vackraste i hela Malmö. Eller ännu bättre; den vackraste i hela Sverige! Jag snurrar runt som den vackraste i världen, när min vackra vän plågat ber mig att komma till henne. Fnittrande säger jag åt henne att komma ut, jag pratar ju med basisten som nyss stod där på scen och var så underbart underbar! Kvidande svarar hon att hon inte kan, och jag vinglar alltjämt fnittrande in på toaletten med de två vattenglas hennes pojkvän skaffade åt oss innan han försvann.

Jag slinker in på hennes toalett och sitter nedanför henne på golvet medan hon försöker få fram något ord, men inget annat än tårar uppenbarar sig. Förtvivlat tappar hon sitt vatten över mig, men jag kunde inte ha brytt mig mindre. Då har jag större bekymmer i form av att min sista buss nyss har gått, eller det faktum att jag lämnade den söta, söta basisten där ute. Inte för att det var mig han ville ha, men i min druckna värld är allt så vackert och jag är så vacker och jag är det rätta svaret på alla frågandes läppar!

Som den vän jag är klappar jag henne på knäet, kramar hennes ben, och mumlar att hon får gråta, och att hon är den vackraste jag någonsin sett. Tårarna blir fler, men för en gångs skull lockar hon inte fram mina. Vi brukar gråta tillsammans, men inte i kväll. I kväll vilar mina tårar i vetskapen om att det är hon som ska få gråta denna förtvivlade kväll, jag ska inte få stjäla av den uppmärksamhet hon behöver.

Sluddrande berättar jag om den underbara värld jag nyss lämnat, och i efterhand känner jag mig som världens sämsta för att jag får världen där ute att låta så underbar, när det enda jag ska säga är att jag finns där hos henne. Stundtals kan vi höra andra röster, och inte sällan får de oss att fnissande se på varandra genom hennes suddiga blick. På en toalett med en aldrig sinande ström av kvinnor får man höra ett och annat. Därför kan vi också prata öppet inne på vår toalett, det är ingen som tar sig tid att lyssna på oss ändå.

Efter att ha varvat smärta och magi ringer jag till slut den bortsprungna pojkvännen, som fnittrande liksom jag svarar att han är i garaget och försöker parkera sin cykel. Då avstannar mitt fnitter, och jag ser på min vän som med den drunknandes förtvivlade blick ser tillbaka. Vi lämnar toaletten och den varma baren, för att istället ge oss ut i den kalla januarinatten i våra korta kjolar och den uppenbara oförmågan att klä sig säsongsenligt. Jag vill inte gå ut, jag vill stanna i det magiska rummet och fnittrande snurra genom allas blickar, men som den vän jag är vinglar jag i kylan och går vilse tillsammans med min vackra vän. Så småningom hittar vi i alla fall rätt, och jag skickar upp henne innan jag vänder och går hem, hennes lama protest till trots. Två minuter tar det mig att få henne att gå upp till sin pojkvän. Två timmar tar det mig att gå hem i snön.

Jag fnittrar att det kommer gå snabbt eftersom att jag är full, och tröstad av mina ord lämnar hon mig innan jag styr stegen längs Föreningsgatan. Vid Värnhem tar jag till höger, ramlar nästan utanför Rönnen och går genom tunneln bort till Håkanstorp. Där jag går med gråten i halsen klockan två en torsdags natt tänker jag på allt som inte finns för en sån som mig. Jag väntar på att en drömprins ska komma cyklande och stanna bredvid mig, fråga hur jag mår och ta med mig hem för en natt på hans soffa med oändliga koppar te och samtal om allt det som inte syns. Men där jag går kommer jag aldrig uppfattas som något annat än en fyllesjuk fjortis, och ingen kommer att stanna för att erbjuda mig skjuts - det är ju ingen som vet hur långt jag har att gå i den slaskiga snön.

När jag går måste jag bita mig i tungan för att inte skrika högt, och jag klöser sönder mina handflator av desperationen att inte tillåta mig själv att rasa ihop i en snödriva och aldrig resa mig igen. Huttrande går jag bakvägen längs med Risebergabäcken, livrädd att någon av de boende i området, de som jag gick med i grundskolan, ska se mig. De var inte vänligt inställda mot mig på den tiden, och är det knappast nu heller. Men ingen ger sig till känna, och jag kan vara trygg i förvissningen att min nattliga, desperata promenad inte kommer ge några andra följder än skoskav och förhoppningsvis en dödlig lunginflammation. Denna natt bjuder inte på några vackra stjärnor, och månen som tidigare var regnbågsfärgad och vacker är nu endast kall och avfärdande högt däruppe.

Ont gör det i mig. Så ont att alltid vara den som förbises. Jag har ingen att ringa till nu när mitt liv gått i kvav, och jag har ingenstans att gå förutom hem. Inte ens till min vackra vän kan jag ringa, jag vet att mina kläder vid det här laget ligger slängda på det ljusa trägolvet i hennes pojkväns rum och hon är inte i stånd att prata med mig. Någon annan känner jag inte, inte som jag kan prata med om det som gör så ont. Vid närmare eftertanke kan jag inte ens prata med min vackra vän om det, då det är hennes skönhet och fantastiska person som får mig att må såhär. Jag vill inte umgås med henne mer, hennes skönhet får mig att lida när det alltid är hon som uppmärksammas och jag hamnar i skymundan som den fula vännen, men hon är en så underbar person att jag inte kan lämna hennes sida. Utan henne har jag bara mig själv, och jag är inget vidare sällskap.

Men för en enda kväll skulle jag vilja vara den som står i blickfånget. Jag lider av att alltid vända mig om efter känslan av varje blick, och finna att den vilar på den vackra vännen bredvid mig, inte på min fumliga gestalt. För en gångs skull skulle jag vilja möta en blick när jag vänder mig om eller ser upp, jag vill inse att blicken vilar på mig, och inte min vän.